Kapitel 1
Jag vaknar upp utav ett konstigt ljud utanför mitt rum. Själv så ligger jag fortfarande i min säng medan jag gnuggar mina ögon och kollar mot klockan som är på mitt nattduksbord, som tickar alltid så otroligt högt. När jag kollar på klockan så ser jag att det bara är 20 minuter kvar tills jag måste vara i skolan. Jag går ur min säng helt stressad medan jag springer in till köket och häller cornflakes i skålen och mjölk, efter det börjar jag äta som en gris. När jag är klar så lägger jag skålen på köksbordet och springer snabbt upp till mitt rum. Shit, säger jag till mig själv medan jag tar på mig ett par ljusblåa jeans och en vit tröja. Jag borstar tänderna snabbt och tar min ryggväska och mina nycklar och så cyklar jag till skolan.
Jag parkerar min cykel bredvid cykelstället, låser den. Medan jag springer till min lektion kollar jag på min klocka och ser att jag är 15 minuter sen. Nu är jag framme, jag står exakt framför dörren. Helt andfådd. Jag tar ett stort andetag innan jag knackar på dörren och drar handtaget neråt och kliver in. Där står min Matte lärare Jessica och kollar på mig och säger.
- Joanna, du kommer sent nästan varje dag! Detta är verkligen inte bra.
- Förlåt, detta ska inte hända igen.
Jag gick till min plats medan jag kollade på Jessica och såg hur tyst hon blev, men jag förstod att hon mumlade till sig själv att det inte skulle vara sista gången jag skulle komma försent. För det har hänt massor med gånger. Alltid när jag kommer sent så är alla där, i tid. Dessutom när jag inte är i tid så kollar alla mina klasskamrater på mig som att jag har missat något så otroligt viktigt. Men för mig så är det inte en sådan stor sak. Dessutom så är vår skola så otroligt tråkig, ingenting händer, dessutom så heter skolan Stenbyggdskolan. Världens tråkigaste namn. Själv så är jag 14 år gammal och bor i världens tråkigaste stad i Sverige.
Medan alla koncentrerade sig på att göra alla matte uppgifter så kollade jag bak mot en av min närmsta vän Zara, men stolen var helt tom. Klockan ringde och vår lektion var slut. Nu så hade vi rast i cirka 20 minuter vilket var riktigt bra. Jag tog upp min mobil ur min bakficka och började skriva till henne. ”Var är du Zara, det är så otroligt tråkigt utan dig” Jag tryckte på sänd och efter ett par minuter som hade gått så började min mobil att plinga. Jag tog upp min mobil igen och såg att det var Zara, äntligen. ”JAG KOM FÖRSENT!! EN TIMME FÖRSENT!!!” Jag blev ganska förvånad när jag läste meddelandet för jag har aldrig sett henne komma försent. Zara är alltid en tjej som kommer i tid. Men denna gången så kom hon en timme sent vilket gjorde mig riktigt förvånad.
Jag satt på en bänk på vår skolgård medan det var förskoleklassaren som spela fotboll, knuffa till varandra varje gång de fick tag i bollen. Alla småbarnen gjorde otroligt intressanta lekar som jag själv aldrig hade sett. Själv så tycker jag att det är kul att vara ett litet barn men nu så är jag det inte längre. Antar jag. Alla i min klass är så tråkiga och har nästan alltid en mobil i handen. De gör inget annat än att vara inne på till exempel Facebook eller Instagram. Men själv så är jag egentligen som de andra. Helt osocial. Fortfarande så sitter jag på bänken och tänker. Plötsligt så kommer det en person bakifrån och skrämmer mig så jag hoppar och blir helt skrämd.
- YES! Jag skrämde dig!
- Gud, varför gjorde du så? Zara, tack och lov du är här.
Efter att jag hade blivit chockad och helt skrämd utav att hon skrämde mig så började vi att gå in till skolkorridoren där Zara skulle sätta dit sina böcker i skolskåpen. Vår skola är så otroligt gammal och de kommer säkert aldrig göra det nytt. Till exempel så är några av våran skåp så otroligt fula. Några av skåpen är målade med tuschpennor där det står så otroligt fula ord och några läskiga ”hot meddelanden” som har funnits där otroligt länge. Dessutom så är bland annat vårt klassrums väggar helt förstörda.
- Vad tänker du på? säger Zara medan hon rynkar lite på pannan.
- Inget speciellt, om allt antar jag?
Vår skola är otroligt stor och fortfarande var vi påväg till Zaras skåp som är längst till kanten av hela korridoren och tydligen i kanten av hela skolan. När vi var framme vid hennes skåp så la hon in sina böcker i skåpet och tog upp sin spegel och började kolla hur hon såg ut.
- Jag hade inte tid med att sminka mig, men gjorde lite i alla fall. Men ser det bra ut? Säger Zara och vänder sin kropp och ansikte mot mig och kollar på mig.
- Ja det är det. Var inte så orolig med sånt.
Precis när Zara ska svara mig så öppnas dörren bredvid henne. Dörren som till och med jag har nästan aldrig lagt märke till. Zara byter plats och står vi andra sidan av skåpet och vi båda kollar på dörren. Handtaget är fortfarande nere men plötsligt så kommer den upp igen.
- Vad såg jag nyss? sa Zara helt chockad.
”Undrar jag med” sa jag till mig själv medan jag kollade på klockan som var ovanför Zara’s skåp.
- Zara vi börjar om en minut skynda dig!
Fortfarande stod Zara och kollade på dörren och hon var också lika förvirrad som mig. För vi båda hade aldrig sett den dörren men vi visste själva att den har funnits där hur länge som helst men fortfarande. Varför hade vi aldrig lagt märke till den?
Plötsligt när jag håller på att gå till mitt klassrum och Zara håller på att följa efter mig så hör vi båda att dörren plötsligt börjar öppna sig och snabbt så stänger personen bakom oss dörren.
Vi båda kollar bak och ser såklart läraren vi hatar mest av allt. Världens hemskaste lärare kollar på oss.
- Vad är det ni kollar på? Gå till er klass nu, ni har börjat för längesen! säger Agneta.
Agneta, världens värsta lärare i hela skolan. Hon är aldrig snäll. Grinar hela tiden. Dessutom så är hon otroligt skum och läskig på samma gång. Jag orkade inte svara henne så jag sprang till mitt klassrum.
När jag var framme vid dörren till vårt klassrum så hade vi fortfarande inte börjat. Alla mina klasskamrater satt på golvet i korridoren och pratade. Dessutom så satt några och hade mobilen i handen. Våran lärare kom och öppnade dörren medan hon var helt andfådd och kunde nästan inte andas.
- Förlåt för att jag är sen allesammans.
Vi hade Svenska lektion och allt jag gjorde var att jag satt på min stol och hade min armbåge på mitt bord, helt lutad. Och tänkte fortfarande vad det fanns bakom den dörren och varför just Agneta var där inne.
Kapitel 2
Tre dagar hade gått och just nu var jag i skolan och hade min ryggsäck bakom mig och min mattebok i handen medan jag kollade på schemat som var uppe på vår anslagstavla. Om exakt en kvart så skulle vi börja vår lektion. Det var massor med oväsen i korridoren och det är det nästan varje dag. Själv så har jag blivit van vid det.
Runt tre dagar så har jag inte hittat min Mattebok och jag har letat nästan överallt. Jag hade frågat min lärare om hon hade den men hon har själv aldrig sett den. Hon sa att jag kunde leta vid alla skåpen men det är så otroligt många skåp, jag orkar verkligen inte leta. Nu när vi börjar om runt 15 minuter så tyckte jag att det var bra om jag kunde kolla bland alla skåpen. Men plötsligt fick jag en idé och jag kanske visste vart den kunde vara.
Jag sprang snabbt innan lektionen skulle börja mot Zara’s skåp som var otroligt långt ifrån vårt klassrum. Helt andfådd och även stressad sprang jag till Zara’s skåp. När jag var framme lade jag min hand på hennes skåp medan jag hade mitt huvud lutad mot skåpet. ”Varför sprang jag bara för en mattebok?” Jag blev helt fundersam. Nu när jag hade pustat klart så hade jag mitt huvud riktat mot dörren som jag och Zara hade tydligen hittat igår. Under dörren så stack det ut ett brev. Helt fundersam gick jag mot dörren. Jag böjde mig och tog upp kuvertet där brevet var. Försiktigt så tog jag upp kuvertet och öppnade den. Jag hade brevet i handen.
Det hade gått timmar och fortfarande förstod jag inte vad det stod.
Det stod såhär:
Hej Joanna,
Detta brev är topphemligt.
Vi behöver din hjälp, bli inte rädd.
För att komma in så ska du hitta nyckeln..
Think outside the box.
/Lucida
Jag stod där helt förvirrad på grund av att jag inte ens visste vad jag hade läst. Vad var det för något brev? Det var till och med till mig? Mig? MIG MIG MIG!!! Vem var det som ens hade skrivit detta meddelande? Jag känner ju inte igen någon som heter Lucida?
Efter att jag hade läst brevet så började jag att leta efter min mattebok som jag egentligen kom hit för. Inget annat. Jag kollade runt och tillsist så hittade jag min mattebok som var över Zara’s skåp. Jag stod på tå och sträckte mig så långt att jag kunde nå den men det slutade med att den ramlade på mig. Jag är ju alltid så otroligt klumpig. Utan att ens minnas så kollade jag på klockan och om två minuter så skulle vi börja. Helt springandes så sprang jag till mitt klassrum med matteboken i handen och brevet i andra handen.
Kapitel 3
Vår första lektion är Idrott. Så jag byter alltid om hemma så att jag inte kommer försent som jag nästan alltid gör. När jag var klar med att äta min frukost och fixa mig så cyklade jag iväg till skolan.
Vår gympasal är så otroligt stor och så otroligt fräsch på något sätt. Därför så verkligen älskar jag idrott då vår lärare är också otroligt duktig på att lära ut och att det är i själva verket bara kul! Jag gick till vårt omklädningsrum där alla tjejer satt och pratade med varandra. Själv så satte jag mig där det var ledigt och tog ut mina gympaskor från min gympapåse och satte på mig dem. Vi skulle egentligen börja om exakt sju minuter. Medan alla pratade så satt jag och kollade ner på golvet och tänkte precis på allting. Allting som kunde komma upp i mitt huvud. Otroligt många tankar. Min blick var helt fast på golvet och jag kunde fortfarande höra alla prata. Plötsligt fick jag en ryck. Något som gjorde mig jätte orolig. Brevet. Brevet som jag fick igår. Det som var under dörren. Jag måste hitta nyckeln.
Idag på idrotten så hade vi en mini orientering då vi skulle bara värma upp oss. Zara kom lite sent så jag fick vänta på henne för att jag själv inte ville gå med någon annan. När vi hade orienterat så pratade jag inte ens med henne för att mina tankar var bara fast på nyckeln inget annat. Idrotten var slut och vi alla gick till omklädningsrummen och duschade och bytte om. Efter det så var det en riktigt lång rast, så vi kunde gå till lunchen vilket var hur grymt som helst.
- Hej Joanna! sa min idrottslärare som vi hade haft idrott med nyligen.
- Hej hej!
Min idrottslärare som hette Nellie tog upp sina nycklar från hennes byxficka och försiktigt vred hon nyckeln och plötsligt gick hon in och så var hon borta. ”Nyckeln..” Viskade jag försiktig för mig själv. Jag behöver verkligen hitta den. Jag behöver den. På något sätt så finns det någonting jag behöver reda ut. Kanske någon där inne behöver min hjälp?
Jag gick till mitt skåp och la dit allting jag inte behövde ha mig till lunchen. När jag stängde till skåpet så började jag att känna att det var någonting i min backficka på jeansen. Försiktigt tog jag upp den och där var brevet från igår. Medan jag gick så läste jag den om och om igen för att exakt förstå vad det stod och vad de menade. Fortfarande förstod jag inte mycket utav det brevet. Vem skriver ett sånt brev ens? Jag vet inte ens vem den personen är som skrev det brevet till mig. Medan jag lade brevet i min byxficka igen så började jag att gå till matsalen. Där så stod Zara och kollade åt olika håll och jag är säker att hon letade efter mig.
- Där är du ju!!
- Yes! Förlåt för att jag är sen.
Vi gick in till matsalen och tog våra brickor och valde vad vi ville ha. Idag så var det ris med en konstig kycklinggryta som jag direkt inte tyckte verkade vara så god. Zara tog en plats snabbt för att alltid på onsdagar så är det nästan helt fullt. Jag gick snabbt till mjölken. När jag var klar så vände jag mig med min bricka men plötsligt så krockade jag med en person. Det slutade med att mjölken kom på både mig och henne men mest på mig.
- Gud förlåt mig!
Jag kollade upp för att se vem det var men såklart var det Agneta. Kvinnan som verkligen hatar mig. Hon kunde inte ens ge mig ett litet leende till mig när jag ändå sa förlåt.
- Se dig för nästa gång! sa hon med en riktigt irriterad och grinig röst.
När skolan var slut så cyklade jag hem och sa hejdå till Zara. Snabbt cyklade jag hem. Men tydligen var ingen heller hemma så jag gick snabbt till mitt rum och bara hoppade på sängen bland alla mina kuddar. Jag började att tänka på vilka saker jag skulle kunna göra och det första jag tänkte på var att veta vart nycklarna skulle kunna vara. Kanske någon annan har de? Eller kanske någon annan vet? Jag låg på sängen och kollade upp mot taket och började att tänka på vem som skulle kunna ha den. Plötsligt blev mina ögon helt stelna. Kanske jag vet vem det är? Kanske det kan vara Agneta?
Nästa dag som kom så rusade jag snabbt till expeditionen och frågade en ganska gammal kvinna i 60 års åldern som jag aldrig hade sett om vart Agneta var. Tydligen så hette kvinnan i expeditionen Hannah.
- Tydligen så är hon inte här idag för att jag har inte sett henne ännu men hon skulle ha varit här för runt en halvtimme sedan.
Jag tackade henne och gick ut ur expeditionen och hade ingen aning vad jag skulle göra nu. Jag började att gå omkring i korridorerna och kollade runt om jag kunde hitta henne. Idag hade vi sovmorgon till klockan 11 men jag kom tydligen en timme tidigare hit bara för att hitta henne. Men tydligen slösade jag min tid på någon som inte var här ännu. Alla hade olika lektioner. Just nu hade årskurs nio Kemi i deras labbsal. Försiktigt kollade jag in så att de andra inte skulle se mig medan jag gick riktigt långsamt. Plötsligt så ropade en väldigt mörk och tyst röst till mig. ”Joanna, kom hit”
Tydligen var det en kvinno röst men vem var det? Jag smög snabbt åt det hållet där viskandet kom och plötsligt så stod jag framför Agneta. Jag frös till skräck. Var det verkligen Agneta som visste vart den var?
- Du måste vara tyst. sa Agneta medan hon började att gå till ett tomt klassrum med mig.
- Jag vet vart nyckeln är. viskade hon
- Vart? sa jag med en väldigt fundersam blick och även spänd blick.
- Jag kan inte säga det helt men jag kan säga en ledtråd. I ditt brev så stod det ”Think outside the box” du måste tänka logiskt. Du måste tänka att det kanske inte är någon ledtråd. Kanske de verkligen menade en riktig box. Kanske det finns en. Du måste leta.
Det hade gått en vecka och jag kunde fortfarande inte hitta nyckeln. Vart kunde den vara? Vi hade rast och alla spelade fotboll. Till och med Zara. Men själv så satt jag på en bänk och gjorde inget annat än att tänka vart den skulle kunna vara. Det hade gått dagar och jag hade redan fått känslor utav att jag ville ge upp när som helst. Efter denna rasten hade vi Bild och sedan så skulle vi sluta. Äntligen.
På bilden så hade vi valfritt arbete. Själv så ritade jag massor med ointressanta saker som kom upp i mitt huvud helt slumpmässigt. Jag började att rita massor med stjärnor på halva pappret och den andra delen så ritade jag en fisk. Sedan på andra änden så ritade jag en nyckel och en box. Denna lektionen var så otroligt tråkig för att jag verkligen hatar ämnet bild för att det är så tråkigt. Alla sa hejdå och gick. När alla hade varit färdiga och gått så stod jag fortfarande vid min bänk och tog upp min ryggväska ifrån golvet och la den på min ena axel. Min lärare sa hejdå och sedan så var jag utanför klassrummet. Jag hade gått ett par steg innan jag kom ihåg att min mobil var i klassrummet. Snabbt öppnade jag klassrummets dörr som stod på glänt och tog upp min mobil. Men plötsligt stod jag där i ett par minuter då jag såg en liten svart låda på min väns bänk. Jag gick mot lådan och tog upp den försiktigt. Plötslig öppnade jag locket på lådan och där var det en nyckel. Den var silver färgad och den såg väldigt gammal ut. Helt chockad men så otroligt glad sprang jag mitt snabbaste in till korridorerna och rusade mot dörren. Helt andfådd stod jag cirka 2 cm ifrån dörren. Jag tog upp nyckeln ifrån min ficka och försiktigt tryckte jag in den mot låset och sakta vred jag låset.
Kapitel 4
Jag klev in försiktigt. Det var som en helt annan värld, en värld som jag aldrig hade sett förut. Allt var så annorlunda. Jag hade aldrig föreställt mig att det skulle vara en helt annan värld bakom en helt vanlig dörr.
Jag hade min fot mellan dörren så jag kanske inte skulle bli inlåst och kanske aldrig komma ut. Det såg exakt ut som mitt vanliga liv. Allt såg likadant ut men något var fortfarande inte likadant i alla fall, jag hade den känslan inom mig. Jag var otroligt nyfiken så jag tog bort min fot mellan dörren och plötsligt stängdes den. Försiktigt kollade jag mig runt omkring. Långt bort så var det berg istället för skogar. Det var som en dröm. Det kändes att alla saker jag hade drömt om var i den här världen. Det kändes som att jag var just nu i sängen och drömde men detta var påriktigt. Jag kollade runt noggrant för att se hur det såg ut. Egentligen om jag skulle vara ärligt så var detta hur läskigt som helst, jag är en av de fegaste i hela klassen men jag vågar gå till en helt annan värld utan att bli rädd.
- Hallå? skrek jag så att det började eka.
Det var helt tomt, jag kunde inte höra ett enda ljud. Jag kunde till och med höra mina egna steg. Så tyst var det. Fortfarande hade jag inte fått ett svar ännu. Det var mycket kallare än vad jag hade trott mig. Allt såg nästan likadant ut som i verkligheten. Om nu detta inte var verkligheten. Det luktade fräscht men också fuktigt på samma gång. Jag kollade runt ännu mer och forskade lite om hur det såg ut. Plötsligt började en buske röra på sig och plötsligt blev det bara flera buskar som rörde på sig. Det kom dessutom ljud från de som jag aldrig hade hört. Jag blev helt skakig och visste verkligen inte vad jag skulle göra så jag började att små springa. Mitt i allting såg jag något som jag aldrig hade sett förut. Det var en varelse. En varelse som jag aldrig hade stött på innan. Det var inte så att jag hade någon gång sett en varelse, för detta var min första gång. Jag stod helt stilla. Jag kunde inte ens röra mig, så rädd var jag. Försiktigt kollade jag vem personen kunde vara bakom busken. Men plötsligt så var det helt tyst. Jag hörde inget annat ljud längre. När ljudet var borta så gick jag vidare. Alla gator såg inte likadana ut som det var i min värld. Det var massor med flera hus och himlen var lila istället för blå. Gatorna var kaos, ingen var ens i bilarna så jag antar nog att bilarna styrdes av sig själv. Det var massor med bilar ute på gatorna men det luktade fortfarande jätte rent.
Ljuden av bilarna hördes riktigt annorlunda med våran bilar. Det konstiga var att jag fortfarande inte hade stött på en helt vanlig människa. Bara en varelse, inget mer levande. Det var inte alls soligt och växterna var helt vissna. Men plötsligt när det blev sol så såg de helt nya ut. Men plötsligt när jag tänkte så fick jag en väldigt obehaglig rysning. Hur skulle jag komma ut?
Kapitel 5
Jag ville verkligen hem så jag sprang otroligt fort för att se från vilken dörr jag hade kommit ifrån. Medan jag sprang så såg jag en varelse stå ett par meter ifrån mig. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag stod kvar där jag stod. Försiktigt kom den fram till mig och kollade med en mördarblick på mig. Skulle varelsen döda mig? Varelsen såg nästan ut som en helt vanlig människa men också blandad med en alien. Plötsligt var vi runt två meter ifrån varandra.
- Vem är du..? sade varelsen, med en väldigt intresserad röst.
- Jag heter Joanna. Svarade jag med en väldigt nervös röst.
Det var helt tyst efter det. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag bara gå därifrån eller attackera varelsen eller kanske springa därifrån? Jag hade ingen blekaste aning. Varelsen påminde mig om en person men jag visste direkt inte vem varelsen liknade. Personen kunde bara inte komma upp i mitt huvud. Fortfarande stod vi två meter ifrån varandra och kollade stelt på varandra.
- V-vad heter du? sa jag medan jag råkade stamma pågrund av att jag var riktigt nervös.
- Ophelia. Sade varelsen som tydligen hette Ophelia.
- Varför är du här? sade Ophelia med en lite lugnare blick.
- Själv vet jag inte varför, jag fick ett brev som var till mig om att jag skulle hitta en nyckel och tillsist hittade jag nyckeln och nu så är jag här. Men jag har ingen aning vad mitt uppdrag är. Sade jag med en liten suck.
- ÄR DET DU??? Så det är du som heter Joanna och som fick en nyckel? Sade hon med en riktigt chockad röst.
- Ja, jag antar det.
- Du måste komma med mig NU.
Ophelia tog sin hand i min och drog mig med henne. Jag hade ingen aning vad hon skulle göra men jag tror nog att det var något viktigt, så jag följde med henne.
Efter att vi hade sprungit så satte hon sig ner på marken och jag gjorde det samma. Vi båda var riktigt andfådda.
- Varför sprang vi så mycket och så snabbt? Sa jag med en väldigt fundersam blick.
- Vi sprang snabbt så att ingen skulle hitta dig innan det är försent. Du måste hela tiden följa efter mig. Okej?
- Okej. Sa jag med en väldigt tröttsam blick.
- Joanna.. du måste hjälpa oss. Vår värld. Det som är problemet med vår värld är att det är du som styr den. Allt som du drömmer kommer in i denna världen.
Ophelia kollade på mig med en väldigt seriös blick. Jag visste att detta var verkligen seriöst men hur? Hur kommer mina drömmar in till denna världen? Just mina?
Kapitel 6
Jag vaknade upp i min säng helt plötsligt. Var jag inte för ett par timmar sedan i den magiska världen? Jag gnuggade mina ögon för att se bättre. Ett par minuter som hade gått så var jag fortfarande i min säng och kollade upp mot taket. Jag orkade verkligen inte gå upp. Allt var så hopplöst. Jag var trött, yr och yrvaken på samma gång.
Hela kvällen hade jag tänkt på hur jag skulle komma på och se hur jag skulle planera min plan. Jag satt vid matbordet hur länge som helst och kollade mot väggen och tänkte otroligt mycket hur min plan skulle fungera, hur jag skulle göra. Jag hade ett block framför mig och en bläckpenna som jag kladdade med och funderade hur jag skulle göra. Efter ett tag med att tänka så fick jag ett litet ryck. Jag visste hur jag skulle göra! Jag hoppade av från stolen och började hoppa lite smått bara för att jag var så glad. Efter att ha tänkt i två timmar så var jag till sist klar.
Mitt block var helt kladdat med olika planer som jag hade ritat och skrivit om. Nu när jag var kvar så började jag att planera. Min plan skulle gå ut på att jag skulle på något sätt drömma och i min egna dröm besegra mig själv. Jag får inte d för om jag dör så finns jag inte heller i den magiska världen. På något sätt måste jag skada mig själv och besegra min egna själ. Men hur ska jag skada mig själv? Kommer det inte göra ont? Kanske jag kommer möta mig själv i drömmen, en dubbelgångare kanske? Jag försöker att planera min plan för att se vilka saker jag behöver och min taktik och hur jag ska besegra men även skada mig själv på samma gång. Jag gjorde en liten lista över vilka saker jag behövde när jag skulle vara i min dröm men även i den magiska världen och den löd såhär.
- Ett långt rep
- Jordgubbssylt
- En kniv
- En låtsasspindel
Det var väldigt smart utav mig själv att välja en låtsasspindel för det är en av mina största fobier och kanske jag skulle kunna skrämma mig själv i drömmen med en låtsa spindel så att jag på något sätt kan bryta drömmen och göra den magiska världen fri igen. Jag valde dessutom hårsprayen för att jag kan spruta hårsprayen på mig själv så jag kan besegra mig själv. De andra sakerna var i nödfall, de kanske var bra att använda för säkerhetsskull.
Kapitel 7
Ett par dagar hade gått och jag hade fortfarande besökt den magiska världen för att se hur det var där. Jag hade faktiskt kommit väldigt nära min vän i den magiska världen. Jag tog upp lappen där jag hade skrivit upp allt jag ville ha så att jag inte skulle glömma bort den. Försiktigt kollade jag runt och tittade om jag kunde hitta någonting som fanns i lappen som jag hade skrivit.
Jag började med att söka efter ett långt rep, vart skulle ett långt rep kunna finnas? Efter ett tag fick jag ett ryck och var ganska säker på vart jag skulle kunna hitta ett långt rep. Idrottssalen! Jag började småspringa till idrotten. När jag var framme var det helt tomt. Säkert hade ingen lektion i idrottssalen just nu vilket var bara bra. Försiktigt sprang jag in till idrottssalen där dörren stod på glänt. Jag sprang snabbt till redskapen som var i förrådet i själva gympasalen. När jag hade öppnat skåpet med alla rep och hopprep tog jag ett långt rep ut ifrån skåpet och la den i min väska. Jag gick vidare och tog upp min lapp ifrån min bakficka och började gå vidare till hemkunskapen. Nu var det jordgubbssylten jag behövde hitta. Ingen hade lektion i hemkunskapssalen så jag gick försiktigt till kylskåpen i hemkunskapssalen och tog ut jordgubbssylten och la den också i min väska. Jag behövde dessutom en kniv så jag gick snabbt till ett kök och kollade genom alla skåp och till sist hittade jag en kniv. Den la jag också i min väska men jag visste att jag behövde vara riktigt försiktig med kniven. När jag var klar gick jag vidare. Men en låtsasspindel? Hur skulle jag kunna hitta en låtsasspindel här? På denna skolan?
Det här kommer bli svårt mumlade jag till mig själv. Kanske det finns en låtsasspindel i förrådet? Försiktigt började jag att smyga till förrådet och kolla runt om ingen annan skulle se mig. Jag kollade alla möjliga håll för att se om någon var i närheten. Men det var ingen annan än mig själv så jag började att gå försiktigt in till förrådet. Det var helt mörkt. Det var mörkare än vad jag hade trott mig. Helt kolsvart. Förrådet var så otroligt stort, jag kunde känna det på mig. Jag rörde alla väggarna för att se om jag kunde hitta någonting att tända lampan med men jag hittade fortfarande inget. Jag tog upp min mobil ifrån min ficka och satte på lampan och började att kolla runt men jag hittade fortfarande ingenting. Det hade gått runt 20 minuter och jag hade fortfarande inte hittat något men jag ville verkligen inte ge upp. Plötsligt hörde jag ett ljud som kom utanför dörren. Det kom närmare och närmare varje gång jag började att fokusera på ljudet med mina öron. Vad kunde det vara? Eller snarare vem kunde det vara? Jag riktade lampan mot dörren och plötsligt började handtaget vrida på sig. Jag var helt förskräckt och rädd. När jag kollade mot min arm såg jag gåshuden spridas nästan över hela min kropp. Jag svalde en sista gång och plötsligt var dörren öppen.
- Joanna! bli inte rädd det är jag Zara.
Jag hade lampan riktad mot Zaras ansikte och varhelt stel. Själv stod jag exakt på samma plats som jag stod sedan jag hade fått gåshuden på mitt skin. Dessutom var jag helt chockad.
- Varför är du här? sa jag med en väldigt irriterad röst.
- Du har inte velat direkt ha kontakt med mig dessa senaste dagarna och ville se hur du mår så jag har typ letat efter dig jätte länge. Dessutom så hittade jag en lapp mitt i korridoren där det står några saker, dessutom så trodde jag kanske att det var din för att det här är väl din handstil? sade Zara medan hon räckte fram lappen.
Det där var ju lappen som jag hade skrivit vad jag behövde till den magiska världen? Medan jag kollade på den rörde jag min bakficka och kollade om det kanske var ett misstag men jag kunde inte hitta lappen i min bakficka. Tydligen hade jag tappat den på vägen. Jag nickade försiktigt mot Zara för att tydligt säga att den lappen var min.
- Sååååå, jag såg att du sökte efter en låtsas spindel? För du hade ju kryssat bort de andra sakerna så jag antar att du letar bara efter en låtsas spindel? sade Zara när hon försiktigt lyfte upp sitt ena ögonbryn och kollade fundersamt på mig.
- Ja det gör jag.
Zara började att försiktigt gå till ett skåp i förrådet och öppnade det medan damm kom ut ifrån skåpet. Hon försökte att flytta bort ett par saker och till sist tog hon ut en låda som var röd med paljetter överst på locket. När hon hade blåst bort dammet på locket tog hon försiktigt bort locket och visade mig en låtsas spindel. Jag studsade upp på grund av all rädsla som jag fick när jag såg den. Zara började att små flina lite för hon visste själv att jag verkligen hatade spindlar.
- Här. Här är en låtsas spindel och du borde tacka mig! Dessutom varför behöver du ens en låtsas spindel?
Vad skulle jag säga nu? Jag kan ju inte säga varför jag behöver den. Nu måste jag ju ljuga men vad ska jag säga?
- Ehhmmmmm, det är till ett projekt som jag ska göra.
Zara kollade helt konstigt på mig och började att små flina igen. Men vad skulle jag annars säga? Jag visste själv att det jag hade sagt var väldigt fel. Hon kunde veta när som helst att jag hade ljugit om det.
Vi kanske borde gå sa jag till mig själv men jag var hundra på att hon också hörde det så vi gick tillsammans ut ifrån förrådet.
När Zara och jag hade gått och sedan gått olika vägar då vi hade olika lektioner så funderade jag nästan bara på henne. Det kändes som att hon verkligen hatade mig. Var hon irriterad på mig? Eller kanske arg? Själv efter att jag hade tänkt så kanske var det för att jag hade hittat en annan vän i den magiska världen och glömt bort Zara. På något sätt hade jag fått ett väldigt dåligt samvete. Det kändes som att jag hade bara lämnat henne. Men nu var det egentligen också dags att åka iväg till den magiska världen för jag behövde verkligen besegra mig själv innan allt skulle vara försent. När jag var framme vid dörren tog jag ett sista dljupt andetag och drog ner handtaget försiktigt medan jag hade min väska med mig med alla sakerna i.
Kapitel 8
Nu var jag i den magiska världen. Nu hade jag bara ett jobb. Att besegra mig själv innan det är försent. Om mina drömmar kommer in i den magiska dörren så kommer jag säkert också kunna finnas i den magiska världen men jag måste bara försöka hitta mig själv. Det första jag gjorde var att jag försökte att springa jätte snabbt till stora föremål så jag inte skulle bli upptäckt. Det ända jag behövde göra var att hitta Ophelia. Försiktigt började jag kolla runt mot nästan allting så ingen skulle se mig. Jag skrek Ophelia lite försiktigt så ingen skulle höra mig men jag tror direkt inte att Ophelia hörde mig.
Plötsligt såg jag att en buske började att skaka på sig lite. Jag fick en liten klump inne i min mage men den gick bort väldigt fort.
- Ophelia är det du? sa jag med en väldigt låg röst.
Plötsligt slutade busken att röra på sig. Ophelia kom ut ur busken och hoppade på mig och gjorde så att jag ramlade ner på marken med alla mina saker som jag hade i min väska.
- AJ! Var du tvungen att göra såhär? sa jag medan jag gav henne en väldigt seriös och arg blick.
Jag ställde mig upp igen och skakade bort all grus som var på hela min arm och rygg.
- Du kan inte synas, det är för farligt. Du kan bli tagen! sade Ophelia
När jag hade skakat bort all grus från mig själv gav jag henne en irriterad blick och mumlade till mig själv att hon fortfarande inte behövde ha knuffat ner mig mot marken.
Jag hade övernattat en hel dag hos Ophelia och nu var det kväll. Vi började att förbereda oss inför försvar vilket jag verkligen inte var bra på.
- Så när ska jag besegra mig själv?
- Dig själv? Vem har sagt att du ska besegra mig själv?
Jag var otroligt nervös inför att besegra mig själv men när Ophelia sade detta blev jag helt chockad? Ska jag inte besegra mig själv?
- Men det var min plan, om jag dödar mig själv i mina drömmar så kommer säkert mina drömmar att gå sönder och så kommer denna världen bli fri.
Ophelia kollade på mig som att jag var helt korkad men det var jag ju inte. Jag hade ju förberett detta?
- Du ska ju möta ägaren till denna världen, den som kontrollerar allting. Det är hon som gjorde att dina drömmar kom in i denna världen.
